Morgonkompisar

Jag är inte någon morgonmänniska. Jag har aldrig varit det och jag kommer aldrig att bli det. Hela min kropp är under morgontimmarna förvandlad till betong och det är en kraftansträngning att ens orka tänka. Maken däremot är född morgonpigg och går inte att omvända till B-laget, vilket jag tillhör. Dottern är fortfarande något ambivalent i sin karaktär. På helgerna kan hon skutta ur sängen vid halvsjusnåret medan det är lögn i helsicke att få upp henne ur sänghalmen vid den tiden mellan måndag och fredag.

Men jag har ett gäng morgonkompisar som gör det lite lättare att vakna och ta mig till jobbet. Låt mig presentera dem.

De första två har med själva uppvaknandet att göra. Det är min wake-up-lampa och min mobiltelefon som gör idoga försök att återkalla mig till verkligheten varje morgon vid kvart över sex. Lampan kör den snälla stilen. Den börjar redan 5.45 med att lååångsamt tända sig så att ögonen inte skall få en chock vid uppvaknandet. När den nått maximal ljusstyrka, det vill säga 100 Watt eller något i den stilen, börjar den försiktigt att låta lite. Man kan välja fågelsång, vågskvalp, groddamm, ett mjukt tickande eller radio. Jag har just nu radions P3 inställt. Där står min fina lampa och lyser och spelar radio för mig och jag sover så gott, så gott. Då kör mobilen igång utan pardon. En ilsken pipsignal ljuder genom rummet och min hand makar sig fram till snoozeknappen. Friden sänker sig åter – i sju minuter. Efter det kör den igång igen. Jag snoozar. Lampan spelar. Mobilen piper. Sådär håller vi på, lampan som snäll polis och mobilen som ond polis. Till slut ger jag upp och övergår till att tjata igång dottern som oftast ligger mellan oss på tvären under efternatten och totalt skiter i både lampor och mobiler.

Nästa två morgonkompisar är bilen och bilradion. Min bil är min borg, där är jag trygg och sitter skönt i sätet som oftast har värmen igång då det är farligt att bli kall om häcken och det dessutom är så himla skönt med lite extra värme nu på vintern. De första fem kilometrarna är det barnskivor som gäller eftersom dottern annars klagar högljutt i baksätet. ”Mamma jag vill höra på MIIINA skivor” gastar hon om radion skulle vara det första som hörs. Jag kan Astrid Lindgrens favoriter fram- och baklänges för tillfället. Efter avlämning på dagis byter jag dock till radion igen och lyssnar på P3 och morgonpasset. Tre personer, med gäst efter klockan åtta, pratar på om allt mellan himmel och jord, bubblar, babblar och avbryter varandras tankegångar. En del kallar det ytligt trams, för mig är det avkoppling att höra något utan att behöva lägga allt på minnet.

Under färden till jobbet dyker nästa två morgonkompisar upp. Det händer inte varje dag, men det ger mig onekligen en liten guldkant på morgonen om jag ser dem. Dessa morgonkompisar är två mötande bilar. Den ena har de passande registreringsbokstäverna HEJ. Även om det är tre slumpvis valda bokstäver som råkat hamna i denna trevliga ordning så ger det en känsla av att någon vänlig person hälsar på mig redan innan jag kommit fram till jobbet. Den andra mötande morgonkompisbilen har registreringsbokstäverna HUR vilket känns som en vänligt ställd fråga om hur läget är. Och i ärlighetens namn är det nog först i bilen som jag hinner känna efter hur jag mår. Allt dessförinnan går mer eller mindre på rutin.

Så tack alla morgonkompisar för att ni ser till att få mig upp ur sängen, iväg till jobbet och håller mig på gott humör. I alla fall de flesta av årets dagar.

Annonser

Om karinmalm

En helt vanlig människa, kvinna, maka, mor och statsanställd.
Det här inlägget postades i Blandat, Vardagsliv. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s