Jag funderar på om jag verkligen ska ha blogg. Lägger man in tre inlägg om året är man ju inte speciellt aktiv. Frågan är om någon läser här heller. Antingen får jag lägga ner eller lägga upp. Detta ska jag fundera på fram till årsskiftet. Sedan får vi se om jag kommer fram till något. Och om jag i så fall orkar göra något åt det.
Jaja. Som vanligt alltså. Blogga eller inte blogga? Det är frågan.
God Jul om nu någon skulle råka vara inne här.
Inte för att jag brukar avge några löften runt årsskiftet eller så. I alla fall inga som jag kan hålla. Det brukar gå åt pipan redan de första dagarna. Löften av typen ”inte bita på naglarna”, ”inte äta godis” och ”röra på mig varje dag, eller i alla fall en gång i veckan, eller någon gång under året” har alla spolierats ganska omgående.
Därför blev jag lätt chockad själv när jag hörde mig uttala årets löfte under nyårskvällen i goda vänners sällskap.
”Jag är så trött på min matlagning så nu tänker jag köra ett nytt recept i veckan”.
Ridå. Vad sa jag nu? Sa jag det högt? Oh shit det kommer aldrig att gå… Vilket även festens deltagare var rätt säkra på också. ”Äh du kommer att köra samma gamla recept och bara ändra lite i dem”. Men då tog det fyr i hjärnbarken på mig och jag tänkte att det skulle väl ändå vara själva 17 om jag inte kan klämma in 52 nya rätter på ett år. Jag har ju närmare en hyllmeter med kokböcker i bokhyllan. Något nytt en gång i veckan bör jag väl kunna åstadkomma med detta bibliotek ett par meter från spisen.
Så, hur har det gått hittills i år då. 16 veckor in på det nya året 2017. Har det blivit några nya kulinariska läckerheter.
Jodå, faktiskt en hel del. Jag har hållit löftet hittills! På menyn för familjen har det stått rätter som Parmesanspätta, Spenatfettuccine med rökt skinka, Kyckling i lergryta, Texaspaj, Pasta med avocadopesto, Grekisk fiskgratäng, Lammsadel, Monicas kyckling, Porterstek, Köttfärslimpa med cheddarost i lergryta…
Efter varje ny rätt får familjen betygsätta maträtten. Det har överlag blivit höga betyg, förutom för avocadopeston som var alldeles för stark. Inte ens jag gillade den. Men på en tiogradig skala ligger betygen nästan alltid på 7, 8 eller 9. Den lille räven (sonen på snart tre år) är överlag skeptisk till all mat som inte består av pasta och köttbullar, så han brukar tugga på en macka och totalvägra att låta maten ens snudda vid tallriken. Nåväl, han kommer väl in i bättre matvanor så småningom.
Tanken var väl att jag skulle publicera snygga bilder på de nya maträtterna här på bloggen och även dela med mig av recepten. Men som så ofta kommer man på att fotografera maten först när den är uppäten och då är det ju så dags. Nåväl, Parmesanspättan fastnade i alla fall på kort.
Liksom Kyckling i lergryta.
Inser nu att båda rätterna ser rätt så mjäkiga ut i färgen. Men de fick höga betyg och åts av åtminstone 75 % av familjemedlemmarna.
Så nu gnager jag på i samma anda. Hoppas på ett gott nytt år.
Det gick visst över ett år då. Att säga att jag har en blogg känns nästan lite pinsamt. Ska inte en blogg vara hyfsat väluppdaterad, men något inlägg i veckan åtminstone? Det lever jag ju inte direkt upp till. Och det kommer jag nog inte att göra i fortsättningen heller.
Men.
Nu kanske jag ska börja om på nytt. Mina fina vänner H och H (ni vet vilka ni är ;-)) har fått in mig på bättre tankar igen. Och jag tyckte ju om att blogga. När tiden fanns. Även om det bara är för mitt eget höga nöjes skull. Den kan ju få bli som ett klotterplank att skriva lite diverse tankar och betraktelser på.
Så nu kommer ytterligare ett livstecken från mig.
För eventuella följare som fortfarande läser här så kommer statusen i livet i korthet nu.
Fortfarande gift med mannen i mitt liv (10,5 år sedan löftena avgavs). Två barn – och inga fler planeras. Två katter, Fräs och Elvis – kommer att synas lite här på bloggen hoppas jag. Tyvärr har Pelle kanin hoppat vidare till nästa dimension av existens då han hade medfött hjärtfel och somnade in den 30 mars – sörjd och saknad. Fortfarande statsanställd biolog som jobbar i skogen. Spelar fiol på min egentid. Lagar mycket mat. Bor kvar i byn och kämpar på med vardag, jobb och föräldraskap.
Men nu är det vår! Äntligen! Och för att fira det kommer här en liten bild rakt upp i bokskogens krontak.
Ja, inte för att jag tror att någon fortfarande läser här, men nu är det dags att göra ett inlägg för att se om det går att skaka liv i den här bloggen igen. Senaste inlägget ”Hoppfull” gjorde jag för över åtta månader sedan (tror jag) och sedan har bloggen legat i träda.
Jag har inte hoppat på fotoutmaningen 365 foton 2016. Två misslyckade försök är två för många. Jag inser att ett tredje försök skulle ge samma resultat. Därför besparar jag mig den stress det skulle ge mig att försöka hinna med även den utmaningen. Att få ihop jobb och vardag med två barn är en utmaning i sig.
Så nu får vi väl se om det blir något mer inlägg här inom kort. Eller om det dröjer åtta månader till. På återseende snart. Eller i oktober.
Pelle kanin har tassarna fulla av hopp. Han tillbringar gärna långa stunder i och runt omkring sandlådan för att hoppa upp och ner på bänkarna samt gräva i sanden.
Tema 118 – Hoppfull (Bild 177 av 365).
En Close-up på en tigerlilja i trädgården.
Tema 41 – Close-up (Bild 176 av 365).
Go’a gubbar finns det i vårt trädgårdsland. Förra året blev det 44 liter. Inte lika mycket i år – det är dags att flytta plantorna nu – men 24 liter har vi i alla fall fått.
Tema 104 – Go’a gubbar (Bild 175 av 365).
Snickarglädje på ett hus på Visingsö. Dock kan jag inte låta bli att tänka på arbetet med att hålla det i ordning…
Tema 270 – Snickarglädje (Bild 174 av 365).
Känslan av att titta ner från toppen av ett kyrktorn – svindlande!
Tema 302 – Svindlande (Bild 173 av 365).
Bra fotarbete vid uppvärmningen på simskoleavslutningen.
Tema 79 – Fotarbete (Bild 172 av 365).
Karin Malm 